Saknad

Ibland har jag stunder när jag saknar min familj så grymt mycket, min käraste familj, alltså Mamma, Pappa, Kajsa & Jag. Det kommer aldrig bli vi 4 igen, aldrig någonsin. Dom säger tiden läker alla sår. Jag undrar om det verkligen är så? För jag har inte märkt det - alls. Visst har jag dagar när det går ganska bra och livet känns ljust. Och det är bra för annars skulle jag troligtvis inte ens stå upp på benen. Men jag har också dagar när allt är pest och pina, när ingenting känns bra. Och vändningen kan komma snabbt, på en minut bara, tills allt blir piss och helvete och skit. Jag blir själv överraskad varje gång. En sån vändning kom nyss, jag var glad här ikväll, städade, lagade mat och hade just pratat med min UNDERBARA vän Tesse. Någon minut senare fick jag den där tunga klumpen i hjärtat och tårarna bara kommer över mig, jag kan inte stoppa det. Jag ska inte stoppa det. Det är terapi för mig, dom säger det, i samtalsgruppen. Man måste tillåta sig att ha såna här stunder, tillåta sig att känna saknaden och längtan efter det som aldrig mera någonsin blir som det har varit. Det kommer alltid vara så. Mamma tog upp den största platsen i mitt hjärta, min kärleksfulla mamma, som alltid överöst mig med massa kärlek.

Jag satt och funderade häromdagen på vägen till jobbet, att jag verkligen eller förhoppningsvis, har gått igenom mitt livs största kris någonsin under 2006. Livskris vid 25 års ålder - snyggt - inte vad jag räknat med, men inte heller något man kan förutspå att det ska ske. För jag tror inte att jag skulle klara av en sån svår händelse (eller händelser) som hände mig under en och samma månad igen, någonsin i mitt liv. Och jag får frågor ibland från folk som läser bloggen, det är många reaktioner (vilket uppskattas mucho) varför jag är så öppen?. Men jag vill också understryka att bloggandet är terapi för mig, ett sätt för mig att bearbeta mina känslor och tankar. Därför är jag öppen och ärlig, och väldigt känslosam här på bloggen. För sån är jag In Real Life. Och just nu är jag i en tillfällig svacka, men den går nog över om en liten stund, för så brukar det vara. Som en jävla berg-och dalbana. Höga berg och djupa dalar, jävligt bergigt.